En finansminister avgår under dramatiska omständigheter, en annan tillträder. Ändå är ränterörelserna små. Är det någon som tror att skiften på finansministerposten inte har något samband med vår privatekonomi?
Finansmarknaderna är märkliga företeelser. En sänkt aktiekurs eller höjd marknadsränta kan få ådrorna att svälla på vilken beslutsfattare som helst. De kan slunga ur sig käcka fraser som: ”Vi tänker inte sprattla för marknaden…” eller ”Vi är ansvariga inför våra väljare, inte för några flinande 25-åringar på Wall Street”. Det låter bra, men det går inte att fly undan marknadens dom. Och kom ihåg – marknaden är vi själva, eftersom det är svenskar som finansierar större delen av den svenska statsskulden. Dessutom är det så att våra ledande politiker är lika intresserade av marknadens reaktioner som av opinionsundersökningar, fast de inte vill låtsas om det heller.
Ränta = priset på pengar
Förmågan att ha koll på sitt lands ekonomi prissätts på marknaden. Om våra utgifter ökar och vi inte vet varifrån pengarna ska tas så vill de som lånar ut pengar till oss ha mer betalt i form av högre ränta. Om vi har ordning på vår ekonomi är priset lägre när vi ska låna, det vill säga räntan är låg. Räntan är som bekant priset på pengar. Detsamma gäller privatpersoner. De som har god ekonomi får billigare lån. Inte för att de är finare i någon slags moralisk bemärkelse, utan för att det är mindre riskabelt att låna dem pengar. De som har sämre ekonomi får gå till pantbanken där det är mycket dyrt att låna pengar. Häri ligger ett av marknadens mest fundamentala problem.
Dess budskap är inte moraliskt, marknadens signaler gäller framför allt sådant som kan mätas i pengar. Man ska helt enkelt inte övertolka marknadens moraliska budskap. Den som lånar ut pengar till oss – till exempel de flinande 25-åringarna på Wall Street – behöver ingen lektion i svensk välfärdspolitik. De bryr sig i princip inte om vad vi använder pengarna till. Deras frågor är ekonomiska, inte politiska eller moraliska. Vill vi bygga vägar eller ha ett starkare försvar, så är det vårt beslut. Men det är klart, vill vi låna pengar för att vi vill jobba mindre kan det ju tänkas att en eller annan långivare höjer på ögonbrynen.
Billigt för rika, dyrt för de fattiga
Problemet med marknaden är den rike kan stega in på banken och låna billigt, medan den fattige får skrapa med foten och betala dyrt för sina lån. Mot den bakgrunden är det uppenbart att politiken behövs för att ändra eller mildra den verkan som en öppen marknadsekonomi medför. Marknaden kan givetvis bära fram moraliska budskap. Ett är att få vill äga det lönsamma Swedish Match. Därför är dess börskurs lägre än om företaget sysslade med en verksamhet som inte leder till lungcancer.
Sänkta räntor
I mitten av 90-talet skedde en hård sanering av den statliga budgeten. Alla har märkt av saneringen, mer eller mindre. Det skedde under stor portion stånk, stön och protester. Men det lyckades så väl att vi i dag inte drar på oss stora budgetunderskott. Den viktigaste konsekvensen av det är att räntan kunde sänkas. Skillnaden mellan att betala 10 procent eller 5 procent på ett lån på en halv miljon är omkring 1300 kronor i månaden (efter skatt), grovt räknat. Det betyder att många av de som protesterade mot nedskärningar och budgetsanering egentligen är skyldig Göran Persson ett stort tack. Sedan kan man med fog hävda att saneringens konsekvenser slår orättvist när förändringarna ska göras snabbt. Jag hyr min lägenhet, så jag vet. Men jag kan med fasa tänka på hur det skulle se ut om en finansminister avgått i vredesmod när förtroendet för vår ekonomi var som lägst och därmed räntorna på svenska statsobligationer som högst. För den som tvivlade på att den svenska statsbudgeten behövde saneras kan det vara värt att fundera på.